Norseman 2019

Den korta summeringen: Den häftigaste tävling jag någonsin deltagit i. Från väntan på färjan, hoppet i fjorden klockan 5, simningen i det salta gröna vattnet med de pampiga omringande bergen. Till klättringen upp till Hardangervidda, dimman som lättade, den snabba körningen över fjällplatån, de fortsatta klättringarna och de galet snabba utförskörningarna. Till kroppen som kändes ok i början av löpningen, de 25 kilometrarna på heta platta vägar, vandringen uppför Zombie hill. Till att nå toppen av Zombie hill som nummer 156 av de 160 som tillåts upp hela vägen, den galet tekniska branta avslutningen och mötet med min familj/mitt support team på toppen samtidigt som solen går ned. Denna tävling tydliggjorde varför jag sysslar med detta. Det är inte för att nå toppen och få den svarta t-shirten. Det är inte för bevisa att jag klarar det trots min ålder. Det är inte för att jaga någon speciell tid. Det är inte för att lägga fler meriter till listan innan jag dör. Nej, jag sysslar med denna galna fantastiska sport för att det får mig att känna mig helt och fullt levande - hela vägen från jag klev på färjan till jag stod på toppen (och ja, smärta är en del av detta och jovisst är det också lite kul att få den svarta t-shirten och lägga en merit till listan).

Vill ni läsa hela tävlingsrapporten - så scrolla bara nedåt

Norseman 2019 den långa tävlingsrapporten

Ja det var en makalös tävling - fantastiskt väder, fantastisk organisation, från Facebook gruppen, till hämtning av nummerlapp, till mottagande på toppen och den fantastiska buffen och frukosten. Otroligt. Fast det kändes som jag halkade in i denna tävling.

Efter säsongen 2018 var jag ett skadat vrak. För många tävlingar, för mycket träning och för lite stretching/yoga gjorde hösten 2018 till ett stort rehab äventyr. Från naprapater, till sjukgymnaster, till läkare och magnetröntgen. Jag behövde något att se fram emot så jag slängde in min anmälan till Norseman i oktober. Med 4500 i lotteriet till 250 platser (med 30% öronmärkta för norrmän) såg jag chansen som liten. Men jag fick en plats. Så nu gällde det bara att vara skadefri tills i början av augusti. Det stora problemet med min skada var att det var plågsamt att springa utför. Jag visste dock att löpsträckan på Norseman var helt och hållet uppför, så även om jag inte var helt skadefri skulle jag kanske kunna klara av det.

Och jag var inte alls skadefri i början av sommaren, tveksamheten fanns där om detta skulle vara möjligt - men jag hade ändå tränat hyfsat. Hade inte heller bokat boende i Eidfjord där starten går, vilket var ett problem eftersom det är en liten by, om än väldigt turistisk. I slutet av Juni tog jag beslutet att köra och mailade alla hotell och ett av dem hade samma dag fått ett återbud och jag råkade få tag i två rum i perfekt läge på ett pensionat mitt i byn. Dyrt som attan, men nu fanns ingen återvändo.

Jag hade förstås som de flesta gör innan en stor tävling tittat på bansträckningen, läst igenom tävlingens pm och letat upp några Strava användare som kört tävlingen. Men först när vi kom körande över Hardangervidda och ned till Eidfjord insåg jag hur otroligt mycket uppför det skulle bli till en början, jag började direkt oroa mig för om jag hade rätt utväxling på cykeln.

Eidfjord är en helt fantastisk plats, lägg till ett helt fantastiskt vädret och en fjord med grönt vatten som höll cirka 18 grader. (en så kallad normal sommar skulle det ha varit 12 grader i vattnet) Mina barn älskade det, badade hela dagen innan tävlingen. Vi bodde på Viks pensionat, ett litet trevligt ställe, mitt i byn. God mat, fantastisk frukost och på tävlingsmorgonen serverade de frukost från klockan 02:30. Dagen innan tävling var det som vanligt nummerlappsuthämtning, tävlingsmöte och allmänt pysslande för att förbereda allt. Och jättevarmt.

Steg upp 03:00, efter att ha sovit hyfsat. Konstigt nog har jag inga problem med denna tidiga start tid. Frukost, lite snack med de andra tävlande som bodde på mitt pensionat, sedan iväg och lämna cykel och utrustning på T1 samt kliva på färjan som gick 04:00. Timmen på färjan var häftig, så mycket förväntan och nervositet i luften. Många satt tysta andra diskuterade det vanliga - tidigare erfarenheter, skador och planer.

Strax före 05:00 fick vi börja hoppa i vattnet och simma bort till startlinjen. Och vattnet var inte alls kallt, 17-18 grader mitt i fjorden. En del trängsel i starten men simningen gick fantastiskt bra. En nästan spegelblank fjord och lite medströms på grund av tidvattnet gav mig den bästa tid jag någonsin gjort på en Ironman simning på, 1.03.

T1 blev kaotisk, min son som skulle hjälpa mig missade mig och blev inte insläppt av en funktionär, så jag fick sköta hela ombytet själv. På med lyset, reflexvästen och mina gelflaskor, Som tur var fanns allt jag behövde redan på cykeln. Upp på cykeln och några få kilometer av förhållandevis platt väg innan klättringen började. Jag var lite orolig att jag skulle haft en annan utväxling, större största bak. Men 11-28 funkade även om det på de brantaste delarna blev malande låg kadens. Sceneriet var otroligt, särskilt på de gamla vägarna som rundade tunnlarna. Jag fann en bra rytm, det gällde att inte bränna för mycket krut.

På alla de extreme triathlon jag deltagit i finns det en viss nervositet förknippat med den första gången du ser ditt support team. Det är alltid lite krångligt för dem att ta sig från T1, komma in i bilen, ansluta till kön av bilar och köra förbi oss cyklister. I detta fall cyklade vi dessutom på flera gamla vägavsnitt där bilarna gick genom tunnlar, så jag såg aldrig min följebil passera. Vi hade ett tidigare första stopp och ett senare inplanerat och det blev det senare min support valde. Detta var efter hela den stora klättringen 1250 m upp och 36 kilometer in på cykelsträckan. Det hade fram till dess varit lite dimmigt, men efter detta stopp släppte dimman och cyklingen över Hardangervidda var helt otroligt vackert. Vindstilla, spegelblanka sjöar, raka perfekta vägar - bara trampa på, finna rytmen och köra.

Fram till 90 km och Geilo var det lättkört och det flöt bara på. Det var efter Geilo jag insåg att jag inte hade varit tillräckligt noggrann när jag tittade på banprofilen. Jag hade trott att det skulle vara några små stigningar och sedan en stor utförsbacke till T2. Det visade sig vara fyra rejäla långa klättringar, tre om cirka 250 höjdmeter och en på 600 höjdmeter och däremellan snabba utförskörningar. Jag var inte beredd på backe efter backe. Lärdom: Studera banprofilen noggrant.

Den sista utförskörningen var sanslös, de som körde snabbast låg på ramen och klockade upp mot 110 km/h. Jag som är en ganska feg utförskörare maxade 76 km/h. Att det var så mycket utför de sista 30 kilometrarna gav en möjlighet till återhämtning, jag pressade inte max utan tog det ganska lugnt på denna slutsträcka.

Kom in i T2 trött men inte helt slut. Gjorde ett ganska långsamt byte och startade löpningen lugnt. På Norseman när man börjar löpningen så håller de upp en lapp med din placering, jag gick ut som 138:e och med vetskap om min skada och problem jag haft med löpningen visste jag att det skulle vara på håret att klara sig bland de 160 som fick fortsätta upp på toppen. Men det kändes riktigt bra den första delen ut på löpningen, åtminstone de 15 första kilometrarna, låg på 6 minuters tempo och tappade inte så många placeringar. Norseman löpningen består först av 25 kilometer nästan plana asfaltsvägar, bara lite uppför. Efter 15 av dessa 25 kilometer tappade jag lite fart, samtidigt som det blev riktigt varmt, var närmare 30 grader där nere i dalen och en stor del av sträckningen var helt utan skugga.

Efter 25 kilometer får din supporter springa/gå med om du vill. Supportern måste sedan vara med från 37,5. Vid 25 startar också det som kallas Zombie hill och du får en ny placering, jag var nu 148:a. Zombie hill är en bred asfaltväg som slingrar sig uppför berget och stiger med ungefär 750 höjdmeter på 7,5 kilometer. Vid slutet av backen 32.5 kilometer avgörs det om du är bland de 160 som får fortsätta hela vägen upp, eller får ta den låga banan runt hotellet. Min son Måns anslöt vid 25, han var jätteglad att få komma ur bilen och vi startade lugnt, åt chips och drack Coca-Cola. Vi tappade hela tiden några placeringar men hade koll på vår placering. Med cirka 1 kilometer kvar av Zombie hill hade vi tre stycken bakom oss och vi hade då räknat ut att vi var på plats 157. Då ökade vi farten rejält det fanns ingen chans att vi skulle missa att vara bland de 160. Sista biten var nästan en full sprint (det kändes i alla fall så - se pulskurvan) och vi fick nummer 156 när tävlingsledaren lyckönskade oss.

Här gick luften ur mig. Vi hade nu fem kilometer upp på mindre asfaltsväg, med ”bara” 250 höjdmeter till kontrollpunkten vid 37,5 kilometer där sedan all extra utrustning behövdes och alla måste ha med en supporter (fast alla jag såg hade med sin supporter redan från 25 km). Dessa fem kilometer blev en social vandring, vi gick och pratade med våra medtävlande, vi tävlade inte med varandra utan nu gällde det bara att komma upp och inte helt kollapsa. Vid 37,5 kilometer började sedan den riktiga slutstigningen 650 höjdmeter på knappt 5 kilometer upp till Gaustatoppen. Jag hade förväntat mig en vältrimmad väldigt brant stig, men framför oss låg en stig fylld av stora stenar. Man fick kliva och ha koll på varje steg. Återigen en väldigt social vandring, de supportrar som redan lämnat av sin löpare på toppen var på väg ned och vi fick glada tillrop hela tiden. Det var jobbigt på slutet och jag var tvungen att sätta mig ned ett par gånger. Vi kom upp näst sist av alla på den höga banan, men placeringen spelade ingen roll. Uppe på toppen mötte min familj och det var otroligt häftigt att sitta där på toppen med den nedåtgående solen. Det är något mycket mycket speciellt med en tävling som startar på ett ställe och slutar i en helt annan miljö.

Vägen ned var plågsam, min skada gjorde sig påmind och benen var helt slut. Man åker en gammal bergbana inuti berget ned och väntetiden var lång, sedan en kort transferbuss ned till hotellet. Där väntade en otrolig buffé som serverades till 2 på morgonen. Hela familjen kraschade sedan i ett oerhört varmt hotellrum. Frukosten dagen efter var lika fantastisk som kvällens buffé och prisceremonin i fortsatt strålande sommarväder otroligt välarrangerad.

Norseman 2019 var verkligen min absolut häftigaste tävlingsupplevelse någonsin, egentligen mer ett äventyr än en tävling. Ett äventyr med ständigt skiftande scenerier - från färjan, till fjorden, till klättringarna, till Hardangervidda, till utförskörningarna, till den heta asfalten, zombie hill och den sista branta steniga avslutningen. Fullständig närvaro krävdes och ja, jag sysslar med denna galna fantastiska sport för att det får mig att känna mig helt och fullt levande.

Innehåll: Startsida - Flow - Erfarenheter - Verktyg - Om

Change to our English site